Det finns en tragik i att individuellt oberoende skrämmer vissa människor eftersom det kräver att en människa ska utmana det okända i sig själv och ta sitt eget ansvar för konsekvenserna av ett misslyckande att våga försöka leva uppriktigt mot sina egna tankars skapande känslor. När vi bara kan uppleva våra känslor individuellt. Att våga förändra sig genom att ifrågasätta sina egna känsloskapande föreställningar.

Egen makt är all makt individen måste ha och utan den finns bara ett mentalt slaveri – lydande. Efterföljare handlar och köpslår utifrån sitt självförakt med sin mentala och andliga frihet i förhållande till regeringar, oligarker och grindvakter, så att de aldrig behöver att möta dessa svårigheter.

Ibland, är de helt enkelt bara intellektuellt lata, till exempel har de lärt sig att bara sitta och tänka, det är att göra ingenting. Ibland, saknar de förtroende för sin egen förmåga – självförtroende. Ibland är de bara fegisar – rädda för vad de själva skall vara utan yttre faktorer för sin egen självidentifikationen. I vilket fall som helst, så är resultatet detsamma: ett liv i en slags relativ lätthet som flyter med tidvattnet i en stor skolad egennyttig livsbåt, men som alltid, ja verkligen alltid blir till ett offer för ständigt kretsande hajar av ångestskapande mörker som kommer krypande nerifrån den själsliga dödens djupa dalar. Det är den filosofiska materialismen grundläggande natur.

Självständighet kommer från självledarskap. Att kontrollera de tankar som kan utveckla de känsloskapande värdegrunderna. Så länge individen är emotionellt beroende av systemet eller att dess deltagande oligarker ska avgöra dess emotionella framtida utveckling, så kommer individen aldrig att bli något mer än en underlydande, även om systemet har gett individen vad den uppfattar som en ”plats vid bordet ”och en titel för att individen skall känna sig speciell. Så länge någon tävlar om godkännande av systemet eller kollektivet, kommer den aldrig att bli fri, individen kommer istället för att utveckla sig själv, att fortsätta att stå i vägen för sig själv och sin egen utveckling. När man kan stå framför en fientlig skara människor och delge dem sina synpunkter utan att bli förlamad av rädsla för hur de kan reagera, då man är på väg till självledarskap. Det är att vara trygg i sin förvissning om att egna argument har sådan bäring på verkligheten att de kan förmedlas som detta till andra.

Leta därför aldrig efter traditionella så kallade ”ledare” i ett galet system eftersom detta leder dig fel. Titta alltid efter lärare, människor som skapar fler lärare – naturliga ledare. En riktig lärare är någon som syftar till att göra varje enskild individ till sin egen ledare genom kunskap och delaktighet. En riktig ledare har ingen lust att pröva andra, bara att hjälpa andra så att de inte känner behov av att uteslutas utan istället vill medverka till att leda andra människor genom sig själva till att leda andra – som ett fiskstim.

Begreppet ledarskaps innebörd har blivit löjligt skevt. Många människor känner numera att för att bli en ledare, så måste man förtjäna sin väg genom systemet – vara ”rätt” regering eller organisationsnummer – och uppnå artificiell status som andra beundrar, kommer att erkänna och respektera. I ett system som har den monetärmekaniska funktion som det här systemet har, ja man tar sig för pannan. Man kan inte bli en utsedd ”läkare”, oavsett hur personligen skicklig som individen är, utan att tjäna in rätt utmärkelser från det etablissemang som har lett oss hit till dit vi nu är, utmärkelser som i huvudsak köps till rätt pris eller ges som en klapp på huvudet för dem som kan utmärka sig genom att upprepa traditionella konsensus. Samma sak gäller för forskare, ekonomer, politiska myndigheter, etc. Detta har skapat en slags professionell klass av idioter, i procent av befolkningen, vars åsikter behandlas med omedelbar vördnad enbart på grund av deras titlar. En vansinnets titeldiktatur.

Verkligheten som därför ignoreras särskilt ofta som mönster i den vanliga tanken, är dock den att många ”proffs” just därför också är rent faktiskt mer aningslösa än lekmän, om så bara för att de har utsatts för en betydligt mer komplex indoktrinering. Hur många universitetsekonomer, till exempel, har helt förbisett den oundvikliga kollapsen av det monetära systemet på grund av derivatmarknaden och fastighetsbubblan, helt enkelt därför att de undervisades av etablissemangets system att sådana saker inte händer i den svenska finansvärlden? Verkligheten är den att ett glansigt diplom från etablissemanget inte nödvändigtvis kan göra någon intelligent, allra minst emotionellt, inte heller automatiskt på så vis att den personen blir en ledare som andra annat än möjligen blint kommer att följa.

Nu lever vi hur som helst i dödsryckningarna av att emotionellt ointelligenta gangsters styr själsligt fattiga belästa busar för att kontrollera blinda nyttiga idioter, vars själar faller allt djupare ner i meningslöshetens tomma mörker.
20620931_10212012735528527_5601351535996779165_n.jpg

Annonser