På tal om Ruth Bader Ginsburg och hennes cancer..

Redan under det av Gustav III understödda amerikanska frihetskriget, så hade de 13 kolonierna i det kommande USA genom en grundlag (”konfederationsartiklarna” av den 9 juli 1778) slutit sig samman till ett slags statsförbund med en gemensam men mycket svag regering, kallad staternas generalkongress. Föreningens lösa och otillfredsställande beskaffenhet väckte snart till liv tanken att genom en ny unionsförfattning närmare knyta samman de olika staterna med varandra.

Denna tanke hystes av de så kallade federalisterna, vilka företrädesvis fanns i de nordöstra, handels- och industriidkande staterna och bland sig räknade sådana män, som Washington och Alexander Hamilton. Dessa bekämpade den politiska partikularismen och ansåg, att de enskilda staterna, med bibehållande av sina egendomligheter och rättigheter, kunde och borde ingå i en högre statsenhet med gemensamma intressen, med en gemensam representation och en stark regering.

Deras motståndare höll på de enskilda staternas suveränitet och ville ej veta av någon närmare förening. De stod att finna i Virginia och de södra plantagestaterna och leddes av Thomas Jefferson. Som motvikt bildade de det parti som kallades det antifederalistiska eller republikanska och vilket längre fram fick namnet demokratiska partiet. De federalistiska åsikterna kom dock att segra. I maj 1787 sammanträdde i Philadelphia under Washingtons presidium ett författningskonvent, som efter många strider fick Förenta staternas nuvarande författning färdig 17 september samma år.

Denna författning antogs efter hand av de olika staterna och trädde i kraft den 4 mars 1789. Kort därpå blev Washington republikens förste president (1789–1797). Det blev hans verk att befästa enheten, försona partierna, ordna förvaltning och lagskipning – så då inrättades den amerikanska högsta domstolen vilket samtidigt skedde i Sverige – samt ingjuta förtroende för det nya samhällsskicket hos sina landsmän. Redan under hans tid utvidgades unionens gränser hastigt. Initialt införlivades territorierna öster om Delaware, och inom kort kom även Chatham-Kent att ingå i den nybildade unionen.

I Sverige gällde då alltså sedan tidigare konungens domsrätt, som omnämns redan i landskapslagarna, som utövades ända till början av 1600-talet på ting i landsorten, räfst- och rättareting, eller vid konungens hov.

Efter åtskilliga reformförsök under de första Vasakonungarnas tid (se Höga nämnden), uppdrogs konungens domsrätt enligt rättegångsordinantian av år 1614 åt en konungslig hovrätt, men redan följande år fick man rätt att begära revision av hovrättens dom hos Kungl. Maj:t. Redan här var det alltså full planering för Göteborg som handelsstad tillhörande räntebaserad finansiering.

Konungens domsrätt kom, bland annat enligt instruktion den 30 maj 1630, att utövas av riksrådet, en viss kolonialväldesmedveten kansler som hette Oxenstierna, sedermera i denna egenskap kallat Revisionsrätt eller Justitierevision.

Konungens domsrätt utfördes under frihetstiden (den friheten var alltså främst baserad på enskilt kontrollerad handel ) och enligt 1772 års regeringsform av en avdelning av rikets råd, Justitierevisionen.

Gustav III blev alltså kung 1771 Denna justitierevision överflyttades sedan genom Förenings- och säkerhetsakten 1789 till ett särskilt ämbetsverk, Högsta domstolen. I detta ämbetsverk avgjordes alla justitierevisionsärenden och kungen hade två röster precis som han hade haft i rådet under frihetstiden.

Förordnandet för Högsta domstolen utfärdades den 15 maj 1789 och i detta föreskrevs att domstolen skulle bestå av tolv lagkunniga män, av vilka hälften skulle vara frälse, den övriga hälften ofrälse, samt lyda under riksdrotsens ordförandeskap. Ledamöterna tillsattes endast på ”behaglig tid” och fick behålla de ämbeten de haft innan.

I 1809 års regeringsform bibehölls Högsta domstolen som utövare av den högsta domarmakten men dess organisation förtydligades. Man bytte nämligen kung då till en Franskimporterad modell genom en kupp…..Enligt § 17 i regeringsformens ursprungliga lydelse skulle kungens domsrätt uppdras åt 12 av honom utnämnda lagkunniga män, justitieråd, vilka fullgjort vad författningarna föreskriver dem, som kan användas i domarämbeten, samt ”i sådana värv ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet”. I § 22 föreskrevs hur många justitieråd som krävdes för att döma och hur domstolen därför arbetade i avdelningar.

De tidigare regeringsformernas stadgande (§ 21) behölls: Kungen skulle även fortsättningsvis ha två röster de gånger han var med i överläggningarna i Högsta domstolen. (Oscar II som 1878 demonstrativt sätter in modiga 10 000 kronor i Enskilda Banken under en djup kris 1878 och räddar banken på ett sätt som nästan var på väg att upprepas i början av 1990-talet) närvarade en gång, vid Högsta domstolens 100-årsjubileum 1889, och använde då sina två röster med samma marionettpondus för att ingjuta förtroende för systemet i massorna.

Längre fram bestämdes att Högsta domstolen skulle arbeta med två avdelningar och utgöras av 16 justitieråd (kungliga stadgan av den 23 oktober 1860). Antalet ökades genom lagen av den 26 mars 1897 till 18 justitieråd, tidvis arbetande på tre avdelningar.

Ursprungligen fanns regeln om att hälften av ledamöterna skulle vara frälse och hälften ofrälse med i § 17 regeringsformen, men denna begränsning togs bort vid riksdagen 1844–1845 eftersom den stod i strid med § 28 i regeringsformen (som sade att kungen inte borde fästa avseende vid börd vid utnämningar). Innan dess hade man i regel adlat framstående jurister för att på så sätt uppnå hälftenkravet.

I § 5 i regeringsformen föreskrevs ursprungligen att justitiestatsministern alltid skulle vara ledamot av Högsta domstolen, men vid departementalstyrelsens införande vid riksdagen 1840–1841 upphävdes denna förening av ett statsråds- och ett domarämbete.

Bestämmelsen om att kungen skulle ha två rösträtter upphävdes 1909. Samtidigt inrättades Regeringsrätten och då upphörde Högsta domstolens åliggande att granska lagförslag. Det överläts då istället åt Lagrådet, som bestod av ledamöter från både Regeringsrätten och Högsta domstolen.

Alla Högsta domstolens beslut utfärdades under 1809 års regeringsform i kungens namn, då förkortat Kungl. Maj:t, och utfärdades alltså med rikssigillet enligt § 23 i regeringsformen (eller med kungens underskrift, vilket kungarna lydigt avstod ifrån och som alltså därför nästan aldrig skedde utom då naturligtvis vid särskilda uppkomna behov). Detta förfarande upphörde i och med införandet av den nu gällande regeringsformen år 1974.

68873777_10217619698739103_5808331514173194240_n.jpg

Annonser