Oooops we did it again..

Den allmänna medvetandetillväxten

[Redigera]

medvetandet

Ett paradigmskifte är som information lagrad i ett rum under många år, i väntan på att någon ska låsa upp dörren och att den bli upptäckt. En virtuell nyckel krävs för att låsa upp dörren. Det kräver en offentlig tillställning, uttalande i nyheterna eller en viss fras för att låsa upp dörren för de flesta. Eller att informationsrörligheten byter riktning. När dörren öppnas och ögon ser vad som finns inuti rummet, kommer ingenting någonsin bli detsamma igen. Ingenting.

Vi lever i en kultur av ”politisk korrekthet”, där människor sannolikt kommer att bli mer förolämpade av en felaktig-färg anmärkning eller ett viftande långfinger än av krig. Som med de flesta mallar för social ordning, så är politisk korrekthet bara ännu en illusion, en konstruktion som vi har köpt in i vårt medvetande. Den finns där för att ge intryck av att samhället bryr sig. Samhället bryr sig inte. Vi får höra varma och fluffiga saker för att få oss att tro att vi lever i en välvillig kultur. Det gör vi inte! Vi lever i en krigskultur-vi lever i en fängelsekultur(repressiv) och vi lever i en kultur av förnekelse. Tror du inte det? Som sagt förnekelse! men allt går ut på att hålla oss känslostyrda, irrationella. Den enklaste känslan att skapa för detta är rädsla.

Vid sjutton års ålder behöver ett barn fortfarande en lapp från sin mamma för att bli befriad från en dag i skolan. Jo det är ganska oskyldigt, varmt och fluffigt. Sex månader senare kan barnet skjuta med gevär och marschera vid frontlinjerna i främmande land och få order om att döda. Och när just den sonen eller dottern inte återvänder hem, säger de ”frihet är inte gratis” och att ditt barn har betalat det yttersta priset för det underbara liv vi njuter så mycket av idag. Det underbara livet minus det vackra barnet, vill säga. SÅ tagga ner nu, förmånen att få vara skuldsatt heter det egentligen!

I en krigskultur går man i ”krig” mot allt. Vi har det så kallade ”kriget mot terrorismen”, som teoretiskt sett inte kan vinnas, vilket naturligtvis därför är själva det fundamentala syftet. Det är omöjligt att avsluta ett krig med en ”fiende” som inte definieras av en geografiskt avgränsad yta. Så detta krig kommer att fortsätta inte bara på utländsk mark, utan även just här i det goda gamla landet det fria. Bara namnet på nationalsången gör mig illamående numera. Du gamla och rädda.

Vi älskar det ordet krig. Vi måste! Vi har gått till krig mot droger och fattigdom, krig om hunger och fetma. Naturligtvis ska vi inte glömma dessa krig som utkämpades med slag, rustning och vapen. Vi vill bara göra krig av allt, eller hur? Men krigets fasor behövs för att hålla oss rädda. Vi är alla i krig för denna sak.

Det finns betydande överenskommelser som görs bakom kulisserna. Det finns delaktighet och samarbete på en nivå som är sinnesrörelseskapande för den nyvaknade. Låt oss inse det, ofta finns det mycket pengar att tjäna på båda sidor av krigets ekvation. Opiumhandeln i Afghanistan är bara ett exempel våra tappra utlandsinsatser…. Business har aldrig varit bättre eller mer lukrativ eftersom USA lånade ut sin hjälp. Krig är en god affär för den handfull som faktiskt gynnas av det. – Men till vilket pris?

Tja, vad sägs om vår ökande rädsla.

Att skära sig fri.

[Redigera]

rädslans bojor

*Är det någon mening med att vi tillåter oss själva att vara underkuvade och manipulerade? 

*Ska vi låta oss själva att vara förhindrade att dra våra egna slutsatser och därmed agera?

>Så länge vi är publiken och ”de” är de som äger ”projektorerna”, har vi förlorat. När vi tillåter oss själva att vara placerad på det sättet, har vi i grund och botten efter diktat av en tillskansad myndighet gått med på att spela med deras regler. Hur kan vi någonsin vinna om vi behåller den positionen?

Varför är det så att folk kryper ihop och samarbetar med ett system som är så självklart korrupt i sig själv och arbetar mot mänskligheten? Tror vi verkligen att vi kan tilltala, blidka eller modifiera dessa befogenheter, medan det enskilt gynnande systemet urskillningslöst stampar på varje levande område av våra liv och vägrar att svara på frågor om innebörden av dess förmodade beståndsdelar, och blankt struntar i att följa sina egna regler?<

*Det är ingen mening alls.

*Nej det skall vi alltså inte om vi vill leva vidare som människor.

Spelet är nämligen så riggat så att vi helt enkelt inte kan spela efter deras regler längre, och det gäller oavsett på vilket sätt du vill använda det. Allt syftar nämligen till att alltid främst gynna den del av mänskligheten som har konstruerat detta system med sin inneboende funktion.

Maktens främsta verktyg är därför din rädsla och dess målsättning är att göra dig liten och osäker. Det är ingen slump att den själsliga ofärden som sprider sig i samhällskroppen förefaller epidemiskt betingad. Det är själva meningen.

Det är helt och hållet ditt eget val om du vill att ödets – ljusets – Damoklessvärd  nu skall falla över din rädslas bojor eller över din egen nacke, rädslan kommer du att slippa, men kommer du leva eller dö..

damoklessvärd.

Att laga sin egen funktion

[Redigera]

att laga sin själ

Det finns bara ett spår som leder någon till ljuset, det finns inga val ur detta perspektiv.

Det finns många saker jag måste lära mig att göra för att komma rätt i mina beslut och kräva av mig själv om jag ska bli självständig. Ofta handlar det om att kassera eller omarbeta idéer som jag har stått fast på under hela mitt liv. Jag finner att följa denna väg inte sällan innebär att framkalla besvikelse i andra människor som tidigare har förlitat sig på min ståndaktighet i ämnen som jag numera omprövar och i och för sig även tvärtom. De likasinnade samlas alltmer.

Det kan vara mycket svårt att finna styrkan att alltid bejaka mig själv och mitt eget tänkande när jag försiktigt går igenom allt det här röriga bagage som plötsligt dyker upp, när jag på nytt granskar mig själv och mina tidigare och nuvarande åsikter och handlingar, ur ljuset av en föränderlig verklighet. Att erkänna min faktiska brist på att ta eget ansvar där när jag trodde att jag själv var helt ansvarig kan vara väldigt svårt ibland. Erkännande av egna brister är inte alltid lätt, såväl som det utgör en ovillkorlig förutsättning för den vidare utvecklingen. Det är så enkelt att projicera sin inre situations upplevda brister på yttre omständigheter, att sluta försöka, precis som att förutsättningen för att kunna göra någonting av verkligt värde bygger på insikten om nödvändigheten av den alltid fortsatta utvecklingen av sig själv.

Å andra sidan är det givande och självbejakande när jag börjar att fatta beslut för mig själv medan jag tillämpar mitt eget kritiska tänkande. Men jag blir också alltmer ensam medan jag blir också alltmer fri och sökande efter samförstånd. Det visar sig att genom att acceptera ansvaret för resultatet av mina beslut fullt ut, aka mitt eget tänkande, i stället för att skjuta upp till någon annans svar eller att fixa, fattar jag faktiskt bättre beslut för mig själv, genom att använda större perspektiv. När jag vet och accepterar i förväg att drabbas av alla konsekvenserna av mina handlingar, blir jag mycket mer försiktig och medveten eftersom jag försöker undvika dåliga resultat. Jag börjar anamma insikten om att utvecklingen av ett förlopp stoppar här i mig och det finns ingen kvar att skylla på än mig själv. I slutändan sover jag bättre för det men idag känner jag mig klarvaken.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s