Rysslands Vilja

Det är helt fantastiskt hur svårt det är för så många människor att förstå det till synes enkla faktum att Ryssland inte är en USSR v2 eller en anti-USA konstruktion. Det är därför absolut nödvändigt att upprepa om och om igen att Ryssland 2016 har inga ambitioner att bli ett imperium och heller ingen möjlighet att bli en global utmanare till AngloZionist hegemonin över vår planet. Allt handlar som alltid om den strategiska kontrollen över naturresursflöden, betalningsinfrastruktur och betalningsmedel

Så vad är det som Ryssland vill? Det är enkelt: Ryssland vill helt enkelt vara ett självständigt och fritt land med sin egen kontroll över ovan nämnda grundläggande faktorer. Det är allt. Men i en värld som styrs av AngloZionist Imperiet är detta också en hel del. I själva verket skulle man utan vidare kunna säga att för den internationella plutokratin som är styrande för Anglozionistriket, är denna ryska strävan helt och kategoriskt oacceptabel eftersom Anglozionisterna ser denna ryska önskan som ett existentiellt hot mot USA och hela New World Order – alltså öppen diktatur – som Anglozionistimperiet försöker påtvinga alla av oss.
De har helt rätt, förresten.

Om Ryssland tillåts att bryta sig loss från Anglozionistimperiet, då betyder det slutet för imperiets globala dominansprojekt eftersom andra länder då oundvikligen kommer att följa efter. Inte bara det, utan det skulle beröva riket de enorma ryska naturresurserna av energi, dricksvatten, strategiska metaller, etc. Om Ryssland tillåts att bryta sig loss och lyckas, då kommer Europa oundvikligen att dras mot Ryssland på grund av objektiva ekonomiska och politiska faktorer.

Att förlora Europa skulle innebära slutet för AngloZionistimperiet. Alla förstår det och det är därför den härskande gruppen av 1% are har utlöst den mest hysteriska fullspektrum russofobiska propagandakampanjen i västra hemisfärens historia. Så ja, Ryssland och Imperiet är redan i krig, ett hybridkrig för överlevnad som bara den ena sidan kommer att gå vidare från, medan den andra kommer att försvinna, åtminstone i sin nuvarande politiska form. Detta krig är en ny typ av krig, ett krig som som är ungefär 80% informativt, 15% ekonomiskt och 5% militärt. Detta är anledningen till att att det opinionsbildningsmässiga förbudet mot det ryska paralympiska laget är minst lika viktigt, som leveranser av amerikanska och brittiska telekrigföringsutrustningar till nazistjuntan i Kiev.

Även om Ryssland på grund av den defensiva strategiska målsättningen är militärt och ekonomiskt är dramatiskt svagare än det USA ledda blocket av alla länder som tillsammans utgör det offensivt syftande Anglozionistriket, så är det på så vis att på informationsfronten så för Ryssland detta krig mycket bättre, man har nämligen mer av verkligheten som vapenverkan i informationen. Det räcker med att se alla hysteriska västerländska politiker angående RT för att se att det är absolut på så vis att de känner sig hotade inom ett område som de förr använde för att helt dominera: informationsoperationer (aka propaganda).

Målen för Ryssland är ganska enkla:

a) militärt: att överleva (defensiv militär doktrin)

b) ekonomiskt: att bli suveränt på riktigt ( att avlägsna de Anglozionistiska 5 : e kolonnarna från makten)

c) information: att misskreditera och de-legitimera Anglozionistimperiets politiska och ekonomiska bas.

Det är allt. Till skillnad från storslagna förhoppningar hos dem som vill se att den ryska militären ingriper överallt, dessa 3 mål står i proportion till den faktiska kapaciteten / medel i Ryssland.

Man kan inte vinna ett krig genom att delta i den typ av krigföring fienden utmärker sig på. Du måste påtvinga honom vilken typ av krigföring du bäst på. Om Ryssland försökte ”övervinna-USA på USA:s sätt” skulle hon oundvikligen förlora, därför valde hon att vara annorlunda för att kunna ha handlingsfrihet i förhållande till problemformuleringen.

Det finns fortfarande många där ute som är nostalgiska för den ”gamla goda tiden” av det kalla kriget, när alla anti-amerikanska rörelser, partier, regimer eller uppror automatiskt skulle få stöd av Sovjetunionen. Det är dessa människor som djupt beklagar att Ryssland inte befriar Ukraina från den nazistiska juntan, som felaktigt beklagar Ryssland för att inte stå upp mot USA i Syrien och som förbryllade, ja rent av om inte äcklade, av det till synes mysiga förhållandet mellan Moskva och Tel Aviv.

Man kan förstå dessa människor, åtminstone till viss del, men allt har sin tid och tingens ordning måste därför också utveckla sig i en viss given ordning, men det är därför också lätt att se vad de tydligt inte inser: Ryssland är fortfarande mycket svagare än det totala AngloZionistriket och på grund av detta kommer Ryssland alltid att föredra en dålig fred framför ett gott krig, eftersom man främst siktar på vad som är bäst för Ryssland. Dessutom är det inte precis som om det fanns en lång rad länder som väntar på att försvara Ryssland när hennes intressen har påverkats. Är det någon som vet vilka länder, förutom Ryssland, som har erkänt Abchazien och Sydossetien? Svar: Nicaragua, Venezuela och Nauru! Japp, inte ens Kazakstan eller Syrien … Är inte vänskap och partnerskap en tvåvägskommunikation?

Sanningen är att Ryssland inte är skyldig något till någon. Men ännu viktigare, Ryssland har helt enkelt inte möjlighet att engagera sig i ett globalt nollsummespel mot AngloZionistimperiet. Sedan Vladimir Putin kom till makten har han uppnått ett kvasi-mirakel: han gjorde Ryssland till en halvsuverän stat. Ja, det står halv suverän stat eftersom medan Ryssland nu är militärt säkert förblir hon alltjämt finansiellt ekonomiskt underordnat det AngloZionistiska imperiet.

Jämfört med det globala riket, är hennes ekonomi liten och hennes väpnade styrkor kan endast försvara det ryska hemlandet. Och ändå, precis som den lilla ryska kontingenten i Khmeimims uppnådda resultat är överlägset allt som kunde ha förväntats från den, är Ryssland fortfarande den enda kraft på planeten som vågar öppet säga ” niet ” till AngloZionist Hegemonin och det utan att ens öppet utmana och även förlöjliga sin legitimitet och så kallade värden. Verkligheten är alltid med tiden bättre som sanning än lögnen, den kommer ikapp.

Kriget mellan Aglozionisthegemonin och Ryssland kan komma att bli långt, så det måste vara innehållet i den storstrategiska planeringen eftersom den längsta planeringshorisonten alltid vinner och resultatet kan förefalla vara osäkert under flera år, men som det ryska ordspråket säger, ”Ryssland startar inte krig, hon avslutar dem”. Påvedömet kämpade mot Ryssland under 1000 år. Korsfararna under ungefär ett sekel. Det svenska riket i 21 år. Napoleon under bara några månader. Drottning Victoria, Napoleon III och Abd ül-Mecid I (vad man kan kalla den ”ekumeniska koalitionen mot Ryssland) i ca 3 år. Kaiser Wilhelm II även under 3 år. Trotskisterna under ett decennium. Hitler under 4 år. De mer öppna judiska gangsterligorna (aka de Anglozionistiska ”oligarkerna”) under 9 år. Och ja, de besegrades alla till slut, även efter en tillfällig seger, men varje gång betalade Ryssland ett enormt pris i blod och mänskligt lidande.

Den här gången har de ryska ledarna valt en annan strategi, de försöker så hårt som möjligt att inte ge västvärlden en förevändning för en fullskalig militär konfrontation. Hittills har denna strategi varit framgångsrik och förutom två terroristattacker (i Egypten och Syrien) och en två år lång recession (som tydligt slutar snart), har Ryssland inte, ännu i alla fall, behövt betala de fruktansvärda pris som länder i krig med AngloZionisthegemonin typiskt nog har behövt att betala.

Det skulle vara illusoriskt att förvänta sig ryssarna skulle ändra kurs vid denna tid, särskilt eftersom tiden nu är tydligt på den ryska sidan. Titta bara på alla problem alla fiender till Ryssland har som hon inte behöver bidra till alls:

USA och EU är båda i en djup och potentiellt förödande politisk och existentiell kris och den amerikanska delen sitter på en finansiell ekonomiskt tidsinställd bomb där den ackumulerade räntekostnaden från skuldmättnaden skenar och detta medan EU bokstavligen imploderar både ekonomiskt och politiskt för att rädda den amerikanska delen.

Ukraina har förvandlats till ett skolboksexempel på en misslyckad stat och står i begrepp att brytas isär, medan Turkiet genomgår den värsta krisen sedan starten på landet. Och varje dag som går blir bara saker värre och värre för Imperiet. Detta påminner om monologen av kapten Willard i filmen ”Apocalypse Now”: ” Jag är här sedan en vecka nu … väntar på ett uppdrag … jag blir mjukare. Varje minut jag stannar i det här rummet, blir jag svagare, och varje minut Charlie knäböjer i busken, blir han starkare. Varje gång jag ser mig runt väggarna förflyttas de lite närmare ”. Ersätt Charlie med Ivan och djungeln med taigan, och du får en ganska bra bild av dynamiken i den utveckling som äger rum: alla dagar rör sig väggarna i Imperiet lite närmare medan AngloZionisterna är helt aningslösa om vad man ska göra för att stoppa detta. Banksystemet är dömt att haverera.

Slutsats

I internationella frågor, liksom inom många andra områden, är det bättre att aldrig säga aldrig. Så vi kommer bara säga så här – att få se de ryska väpnade styrkorna gå in i en offensiv operation förblir osannolikt. Inte heller kommer Ryssland försvara ens en viktig partner till ”varje pris” för Ryssland. Det givna förstahandsuppdraget och den militära hållningen hos de ryska väpnade styrkorna kommer att förbli i grunden defensiv, alltså i grunden inriktad till försvar av Ryssland och medan Ryssland visserligen kan använda sina väpnade styrkor för att stödja ett politiskt mål eller att hjälpa en allierad, kommer hon att göra det med yttersta försiktighet inte tillåta att engagemanget trappas upp till ett regionalt krig eller, ännu mindre, ett direkt krig mot Anglozionistriket.
Tiden kommer alltid att bli ekvationens lösning.

Till skillnad från väst där ett eventuellt krig med Ryssland nästan aldrig diskuteras (och, när det görs, blir det gjort på ett fullständigt absurt sätt), är utsikterna för krig med väst någonting som diskuteras i ryska medier på en nästan daglig basis, inklusive i de viktigaste, statligt finansierade, TV-stationerna. När det gäller de ryska väpnade styrkorna, är de engagerade i en stor upprustning och militära utbildningsprogram som hittills har blivit till ungefär 50% klart. Dessa är alla tydliga tecken på att Ryssland förbereder sig, mycket intensivt, för krig. Skulle Neokonservativa ” galningar i källaren ” utlösa ett krig kommer de att redan nu finna Ryssland redo, militärt och psykologiskt, för att kämpa och vinna, oavsett vad det kostar.

Men Ryssland kommer aldrig igen frivilligt ta på sig rollen av den globala anti-amerikanska agenten eller engagera sina väpnade styrkor om det för Ryskt vidkommande finns ett fullgott alternativ till ett sådant engagemang. Så nej, absolut inte, Ryssen kommer inte.

14051718_10208741641873230_4374435345348492461_n.jpg

Krim

För att vinna insikt i världspolitiken är allt som oftast det man behöver göra att ta reda på vad Carl Bildt och/eller DN står för i frågan och därefter ansluta sig till den motsatta ståndpunkten.

Den som vill förstå varför det var ett korrekt beslut av Vladimir Putin att låta Krim återförenas med moderlandet kan börja med att läsa Wikipedia. Krim erövrades av Ryssarna från Osmanska rikets vasallstat Krimkhanatet på 1700-talet. Halvön förblev rysk fram till och med 1954, då den nytillträdde Chrustjev genom ett pennstreck överförde den till Ukrainska SSR av historiskt dunkla anledningar. Det var ju inte meningen att Sovjetunionen någon gång skulle delas.

När Rådsrepubliken ändå föll, lugnt och fredligt på grund av Gorbachevs politiska visdom och det ryska folkets stora tålamod och välvilja halkade Krim med till Ukraina i den allmänna bodelningen. Naturligtvis borde en förhandling om Krims framtid ha skett redan då, men det var ju inte meningen att CIA och NATO skulle hålla på och rycka i de fria republikerna med hjälp av infiltration , understöd till insubordination, krypskyttar och halvfascistiska statskupper. Så ställda inför faktum var det bara för Ryssland att säga komsi , komsi tillbaka till Moderlandet varpå Krim infann sig villigt.

DN var så klart upprörda. Och Carl Bildt. ”Ett brott mot folkrätten!” . Lika upprörda som de inte var när USA invaderade Irak eller Grenada, när de angriper Syriens regering med väpnat understöd till terroristgerillor eller när hela västvärlden med stöd av tveksamma FN:beslut låter bomba Libyen till grus.

För den som söker en överkurs, läs gärna om Krimkriget på 1800-talet, då Britterna, fransmännen och turkarna första gången försökte snuva Moder Ryssland på kontrollen över Svarta Havet och ta kronjuvelen Krim ifrån ryssarna som betalade för kontrollen av halvön med så mycket blod att kriget gått till historien som ett av de första där antalet dödsoffer överstigit det som såväl den allmänna opinionen som båda stridande parter ansett vara rimligt i förhållande till frågans betydelse.

Och när Carl Bildt och DN:s ledarsidor bjäbbar vidare kom ihåg vad Eritreas president Isaias Afewerki sade när Carl Bildt med sin tysta diplomati försökte få ut Dawid Isaat ur eritreanskt fängelse:

– Jag har ingen anledning att lyssna på Washingtons knähund. Vill jag tala med USA kan jag göra det direkt.//J.N.

Halvön omfattar cirka 25 500 kvadratkilometer med omkring 2,3 miljoner invånare (2005).[1] Huvudstad är Simferopol. Andra större städer är Sevastopol, Kertj, Jevpatorija, Jalta och Feodosija.
sv.wikipedia.org

Sex År Senare

2010 08 27

Hoppet om detta århundradet vilar på dess erkännande av att krig och depression är konstgjorda. Dessa kan undvikas i framtiden genom att gå från artonhundratalets individuella egenskaper och gå tillbaka till andra egenskaper som vårt västerländska samhälle bör betrakta som dygder: generositet, samarbete, rationalitet och framsynthet och att hitta en ökad roll i människors liv av andlighet, kärlek och självdisciplin.

1997_585266588154089_185948763_n

Kvarstående Fråga

En lite mer filosofiskt uttryckt aspekt på det finansekonomiska systemets ovillkorliga utveckling och de konsekvenser som följer av detta med att den enda fråga som kvarstår för Kina (och alla andra skuld / bubbelberoende nationer) är vad för samhällspolitiska konsekvenser som kommer att manifestera sig när kreditbubblan slutligen brister?

Svaret kommer att uppstå från det unika samspelet mellan historia, sociala normer och bankstyrda central-statliga åtgärder i varje nationalstat efterhand som krisen fördjupas. I Kina, de två revolutionerna – den kommunistiska segern 1949 och den numera undertryckta Kulturrevolutionen 1966 – 1976– kommer båda vävas samman till en stor – kanske långt större än vad det nuvarande systemet skulle vilja.

I-State Lines ($9.95) Download the free Kindle reader for any device: Windows or Mac OS, iPads, iPhones and Android. Kindle for PC Kindle for Mac Kindle for iPhone…
charleshughsmith.blogspot.com

Systematisk Egennytta

Vi skall naturligtvis inte ägna oss åt hårklyverier, eller vara småaktiga i övrigt, men vi tycker ändå att det är anmärkningsvärt hur någon lyckas med konststycket att så systematiskt bete sig så moraliskt tvivelaktigt att det närmast ser ut som att allt bara syftar till egen nyttomaximering.

Att inte fler människor bara skriker rakt ut av frustration antar vi mest beror på deras sadomaschosistiska böjelser, längtan efter öppen diktatur och mer krig.

Just a little proof that Democratic State Committees are little more than money laundering operations intended to bypass campaign finance laws and funnel cash to the DNC
zerohedge.com
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 239 andra följare